VM-guld o ”Frau Ober, wir mussen essen machen!”

Alla foton från VM: Ingemar Johansson www.ingosfoto.se

Vilken resa! Vilket VM! Jag förstår det knappt själv, men vi tog VM-guld i Tyskland. Det var nio år sedan senaste VM-guldet. Det var i Portugal, det var Sveriges första o hittills enda VM-guld individuellt o det var jag o Lotus som vann det. Nu, nio år senare tar Sverige sitt första o hittills enda VM-guld i lag o det får jag o Ina vara med o kamma hem! Men jag tror att vi tar det från början…

Ja, det började ju faktiskt förra våren. Nettans lilla Alice låg o väntade på att få komma till världen o Nettan frågade om jag kanske hade lust att köra Ina lite när hon själv kände att hon var smidig som ett kylskåp o ischiasnerven gjorde sig påmind… Jo, visst kan jag det, sa jag som trivs bättre ju fler lopp jag får köra… ;o) Det blev ju en hyfsad start i Nils Holgerssonhallen o jag grämde mig lite över att ansökan till landslaget hade gått ut… Men efter uppmuntran från flera håll skickade vi in o hoppades på dispans, vilket vi oxå fick. Dock gick det inte riktigt som väntat under uttagningarna men det berodde mer på att jag själv inte alls var på topp. Trots att jag blev 1a o 4a i årets agilityhund o Ina vann cuper osv så var det ett ganska jobbigt år både skademässigt o mentalt. Jag hade fel tankar o trista saker från vissa medtävlande o andra inom agilityn var riktigt jobbiga. Elvis opererade bort en tå o sedan blev han halt lagom till NM. Jag glömde banor o vågade inte riktigt satsa fullt ut… Men sedan bestämde jag mig för att sluta fokusera på o oroa mig för skador samt att ändra min egen inställning på tävlingar. Efter att alla mina hundar blev mycket sjuka av en fästingsjukdom när jag var i Kroatien i mars o de sedan blev friskförklarade vaknade jag till o tänkte igenom allt. Varför jag tävlar, vad jag tycker är kul, vad allt är värt o vem jag tävlar för. Jag bröt ihop o kom igen över en natt o sedan dess har det gått mest framåt. Varje lopp har varit en njutning o på något sätt inneburit en utveckling. Sedan har det varit några höjdpunkter på vägen, SM-silver, 1a o 2a i landslagsuttagningen, 4a på European Open i Tjeckien o 5a på Border collie classic i Ungern. Min inställning har varit att satsa allt o att samtidigt bli säkrare för jag är fast övertygad om att dessa två ting faktiskt går hand i hand. Vid min sida har jag haft Nettan. Hon har varit mitt stöd, min hjälp o min suveräna coach på alla sätt. Utan henne hade jag nog inte kommit halvvägs… ;o) Jag har haft delmål om att lätt kunnat sätta flera felfria lopp o att kunna köra bra lopp med alla tre hundar i samma bana. Efetr mycket kämpande har jag till slut uppnått mina mål. Innan VM hade Ina tex nollat 14 av de senaste 15 loppen o i två klasser hade jag lyckats bli topp tre med våra hundar. Det kändes bra o jag hade kul!

VM närmade sig o jag var sugen som bara den. Mina båda VM-hundar var på topp både teknikmässigt o fysiskt o jag såg verkligen fram emot att få köra två hundar individuellt. Söndagen innan VM bestämde vi oss för att skippa tävlingen i Nybro o bara njuta av en ledig helg o fixa med saker hemma. Det kändes dumt att riskera något så tätt inpå… Nettan o barnen kom upp o vi njöt i fulla drag. Så händer det som bara inte får hända o som man ändå får kalla höjden av otur. Elvis snubblar i en halmsträng på en äng o slår två volter… Först trodde jag inte att det hade hänt något, men på kvällen såg han lite konstig ut o på morgonen efter kunde jag inte sätta ner ena frambenet… ve o fasa! Vad hade hänt!? Vi kastar oss i bilen o kör till en fysioterapeut som får undersöka honom. Hon konstaterade bara att han hade galet ont i en tå o att hon tyckte vi skulle röntga. Sagt o gjort, på måndagen får vi en tid inklämd bland andra. Det konstateras att inget är brutet men vet hinner inte undersöka honom närmare. Får ny tid på tisdagen, samma dag som vi skulle åka till Tyskland. Jag har vid detta laget redan brutit ihop o undrat vad som egentligen händer. Vad var meningen med detta, hur är det bara möjligt?? Hoppet om att han skulle kunna vara med o tävla var inte speciellt stort. Deppad åkte jag med min hund till veterinären för en grundligare genomgång. Dock ingav det hopp. Det var egentligen ingen direkt skada utan bara en blödning ovanför klofästet. Inget allvarligt o han skulle kunna bli bra till helgen. Vår lagledning beslutar att han ska följa med men samtidif’gt blir Veronica inkallad akut om reserv på plats. Så börjar då vår resa mot Tyskland. Något ofattbart att detta kunde hända men jag kände ändå att jag hade brutit ihop o kommit igen vad det gällde Elvis. Om han skulle få starta var det en bonus.

I Malmö möts hela laget upp o ett lättsamt gäng, fulla av förväntningar entrar båten mot Tyskland. Nerresan gick utan bekymmer o på onsdagen åkte vi direkt för att kolla in tävlingsplatsen o installera oss innan vi checkade in på hotellet. Från o med första middagen sattes ribban på stämningen. Topp! Vi gamlingar lärde nykomlingarna allt vi kunde o de sög åt sig som svampar… ;o) Jag beställde in en wallerfillé första kvällen. Ett hett tips. Gör aldrig det. Jag är inte kräsen men detta var något av det värsta jag har ätit. En nästan rå fisk, som mest bestod av fett o smakade sump. Ingen hit alltså. Mina lagkamrater höll med. Efter det blev det sängen o på morgonen efter åkte vi in i olika omgångar för att titta på de andras träning, vetbesiktning o egen träning. Jag fick med mig några piggelina lagkompisar redan vid 8.30. Torsdagens träning är en av höjdpunkterna på VM tycker jag :o). Elvis haltade inte längre o det var ju positivt.

Eftermiddagen o vår träning närmade sig. Jag hade bestämt att jag inte skulle träna med Elvis på den officiella träningen utan koncentrera mig på Ina. Hon kändes bra o jag korrigerade bara någon rivning o enstaka kontaktfält när hon inte fullt ut väntade på mitt ok. Largelaget kändes avslappnat o fokuserat o vi var färdiga innan träningstiden var slut. Efter träningen bestämde Nisse ändå att jag skulle prova att köra Elvis lite för att se hur han höll. Inget märktes när jag körde men efteråt haltade han… :o( Jag visste ju att det typ bara var som ett blåmärke o alltså inget allvarligt, men vi kunde ju inte riskera något så Veronica gick in som individuell istället för Elvis. Det var förstås med stor sorg i hjärtat jag fick acceptera faktum men det kändes i mörkret ändå mycket bra att lämna över till veronica o Excel. När beslutet var taget försökte jag bara att helt koncentrera mig på Ina o släppa Elvis skada.

En mycket märklig händelse inträffade på torsdagen. Några av mina kursare o vänner, Nettan o mamma hade fixat otroligt fina hejjar-plakat. De hade verkligen lagt ner hela sin själ i att fixa dessa o jag blev jättestolt o glad när jag fick se dem på onsdagen. Men, när de kom på torsdagen var det någon som hade tagit dem… :o/ alla plakat… Det var verkligen tråkigt o jag kan inte fatta vad det var för en sjuk människa som hade gjort det. Stackars Rosa o de andra som hade jobbat fram dem. Det är riktigt sjukt gjort, oavsett vad syftet var med att ta dem.

Fredagen
Hopplagklass

Så var det dags för VM att börja. Vi hade startnummer 15 i laget. Kändes bra. Vi fick banskissen o gick igenom banan tillsammans innan banvandringen började. Det var verkligen en bana att bita i må jag säga. Men jag gillade den. Kanske lite svår för att vara en lagbana men personligen var det helt en bana i min smak! När det var dags för oss hade vi ingen koll på tidgare resultat utan var fokuserade på att göra som vi gör hemma. Malin o Swift går in först o sätter ribban. en stabil nolla! :o) Åsas tur, hjärtat lite i halsgropen vid en tunnel men dock Sveriges andra nolla! Så var det dags för mig. Jag hade gjort det förr. Gått in sist i laget o satt ett felfritt lopp. Jag visste att vi kunde, jag var skönt nervös o jag litade till fullo på den svarta lilla hunden vid min sida… Loppet gick som planerat o det var riktigt kul att köra. Speciellt slutet. Jag hade bestämt mig för att inte krångla till det utan satsa stort o hinna trycka ut henne på #17 o #18. Det blev bra o vi sprang in Sveriges 3e nolla! Härliga känsla! Kramkalas med både hundar, lagkamrater, lagledare o hundägare :o))). Vi lade oss på en 2a plats efter Spanien. Bra läge…

Agilitylagklass

Innan det var dags för large finallopp som skulle gå sent på kvällen så försökte jag att slappna av lite inne i buren hos Ina (jodå, vi får plats båda två där…;o)) , gå promenader i det fina området o bara njuta av VM-stämningen o vår andraplacering. Så var det dags igen. Denna gång var det vår svenska Nalle som dömde. Han hade gjort en riktigt sjysst bana. Rolig o flytig. Samma koncept igen, vi gick gemensamt igenom banan o diskuterade olika alternativ av handling. Nu startade vi näst sist o spänningen tätnade efter hand. Slutligen var det vår tur. Malin går åter in o gör en stabil första nolla. Handling, kontaktfält o bord sitter som ett smäck! Åsas tur… även hon gör en strålande insats, vår femte nolla är i hamn o jag känner mig trots allt ganska lugn på startlinjen. Den lilla svarta sitter som ett ljus vid min sida o darrar lite av upphetsning… Jag är sugen på att komma igång… Jag hade planerat att gå till andra hindret men när jag precis lämnat Ina orkar jag inte vänta längre o startar både mig själv o Ina direkt. ”Shit, vad gör jag?!”, hann jag tänka o så var loppet igång! Allt kändes bra o vi susade fram på banan. slutet närmade sig o därmed bordet. debuten för Ina… lite nervöst faktiskt. Hade planerat att lämna henne men när jag fått up henne ändrade jag strategi o bestämde mig för att inte flytta mig en millimeter. Dumt att prova om det funkar på ett VM kanske… ;o) Det hysteriska pipet signalerade att det var ok att fortsätta från det himla bordet. Det var långt till nästa hinder men Ina följde med fint. Ett framförbyte in till tunneln o så upp på gungan, bäst att säkra upp tänkte jag o drämde i med ett stanna! Bakombyte över ett brett dubbelhopp, bakombyte igen o så i mål!!!! Yes, yes, yes!! Vi hade gjort det! Jag överföll stackars Nisse på väg ut o sedan var allt bara ett glädjerus. Vi hade gått upp i ledning :o) Innan vi ens hunnit blinka får Spanien en rivning efter oss o då var vårt guld verklighet. VM-guld!! Sveriges första VM-guld i lag!!!! Folk kom springande från alla håll o kramar o grattis haglade över oss. In på ärevarv o försöka förstå vad som hade hänt! Vilken lycka. Visst var det underbart att vinna individuellt men att vinna lag innebar att man dessutom hade flera att dela glädjen med, utöver alla lyckliga o fantastiska supportrar då :o) Kvällen blev sen men vi lyckades skåla i champange på hotellet o efter det få i oss en god middag.

Lördag
Individuell hoppklass

På lördagen var det bara till att ladda om till de individuella prestationerna. Jag riktigt längtade på att få bnskissen o på att få komma in på banan o köra. I lagklasserna hade Ina individuellt kommit totalt tvåa på sina lopp, trots att allt inte blivit perfekt o att jag gick sent från bordet, det bådade ju gott inför resten av helgen. Hoppklassen dömdes av Nalle. Den var inte supersvår men ändå bra, jag gillade den. Men jag hade beslutsångest vid passagen efter slalom… skulle jag ta höger eller vänster efter #14, vilket var snabbast…? På banvandringen beslutade jag mig för att ta innervägen, till vänster, för den var två meter kortare. I slutet hade jag oxå lite beslutsångest, vilken handling skulle vara bäst efter långhoppet..? Jag bestämde mig för stakethandling, tänkte att blir det bra så kan det bli väldigt bra. Lite riskabelt men det skulle kunna bli väldigt bra. När banvandringen var slut o jag tittade på de första hundarna började jag omvärdera mitt beslut, det verkade ändå som att den mer naturliga vägen runt #14 gick snabbare… hm… jag var i valet o kvalet ända in i det sista o så till slut bestämde jag mig för att ändra min plan o ta henne åt höger. O så var det dags, äntligen vår tur! Den lilla svarta verkar gilla uppståndelsen o den svenska hejjarklacken o tittar sig storögt omkring o viftar på svansen medans jag fokuserar det sista… In på banan o så igång! Starten gick kanon, framförbyte efter säcken o ut runt ett hinder, sväng o skicka in i slalom, o så till #14-passagen, hyfsat bra sväng men jag kände att det tog nog lång tid till tunneln den vägen. Sedan vidare till mitt sista staket. Jag fastnade lite vid långhoppet så det blev inte riktigt så bra som det kunde ha blivit men ändå ok. Mur, hopp o i mål! Känslan var ganska skön även om jag visste att vi inte riktigt hade fått någon topptid. Men den duktiga lilla hunden hade med lätthet åter gjort en nollat lopp, utan att tumma det minsta på sitt fokus. Hon är bara underbar! Vi slutade på 19:e plats. Jag gjorde några missar o kom fram till att jag framför allt valde fel väg över #14. Den andra var kortare o gav mycket bättre väg för hundarna in i tunneln. Ina är ju dessutom så bra på de svängarna som skulle ha blivit om jag tog innervägen… Jag var irriterad över att jag inte hade hållt fast vid mitt beslut på banvandringen o mycket övertygad om att genast börja ta tiden på olika vägval hemma på träning. Hm… det hade ju varit perfekt att ha två hundar på den banan, så kunde jag ju ha provat båda vägvalen. Ina o Elvis brukar ju vara snarlika tidsmässigt…

Hur som, nu var det inte mycket att göra åt sistuationen utan bara satsa allt i söndagens final o hoppas på en riktigt apsvår bana. Utsikterna var ju goda med tanke på vilken hopplagbana tyskan hade gjort. Jag tycker att de individuella banorna ska vara riktigt, riktigt svåra. Det är världens bästa ekipage som ska tävla o alla kan så mycket nu för tiden, så enligt mig kan det liksom inte bli för svårt individuellt. O jag gillar svåra banor, ju svårare desto mer inspirerad blir jag… ;o)

Söndag
Individuell agilityklass

individuell agilityklass

Så blev det äntligen söndag o dags för alla finaler. Vi gick en skön promenad o sedan satt vi o tittade på de andra klasserna. Spännande, spännande som alltid o kul att se en massa bra agility! O så fick vi äntligen banan, det är som att öppna paket på julafton! Hm… men blev lite besviken faktiskt. Den bestod mest av en massa svängar o inte direkt några riktiga svårigheter. Den var halvokej i mitt tycke, inte mer än så. Märkligt när hon ändå hade gjort en så klurig bana i largelaget. Jag o coachen Nettan diskuterade igenom handlingen o det jag funderade mest på var hur jag skulle göra efter säcken, nu gällde det ju att satsa allt! Bestämde mig för ett staket o bakombyte. Jag hade inte riktigt provat det förut men jag litade på att den kloka lilla svarta skulle förstå :o). Nettan var med oss varje millimeter fram tills det var vår tur… jag var inte direkt nervös utan bara otroligt taggad, jag längtade in. När jag kommit ut i starten såg jag att Ina hade rest sig o gått några steg precis när jag vände mig om o sa ok. Det gick ju bra men hon fick inte riktigt upp farten innan första hindret, dumt, skulle ha kollat henne lite på vägen ut. Nåja, loppet var igång o vi körde verkligen för fullt. Jag sprang o pressade så mycket jag kunde. Tyvärr tappade jag henne efter gungan o i slutet o det innebar ju förstås tidförlust. Dessutom tvekade hon lite innan svängen efter staketet. Men för övrigt var jag mycket nöjd o vi hade satsat allt vi kunde o vi hade haft riktigt skoj! Nu slutade vi på en 13e-plats o det var väl inte precis det jag hade satsat på individuellt… men jag vet att allt inte blev perfekt o det är bara till att träna vidare på småsaker som behöver filas till samt att kunna ta rätt beslut om snabbast vägval! Tillsammans med lagguldet var jag ändå väldigt nöjd med årets VM. Riktigt trist med Elvis förstås o så hade jag ju hoppats på en bättre placering individuellt. Men vi hade gjort fyra nollor, vi hade satsat stort o haft riktigt skoj. Inas insats på sitt första VM var riktigt bra må jag säga, ett guld o en 13e-plats :o). Duktiga svarta lilla superhund, tänk att jag får äran att tävla henne!!!!

Imponerande
Man ser så himla mycket bra agility på ett VM o huvudet är förstås alldeles fullt av intryck. Men tre saker var extra imponerande i år; Dels Natasha Wise som åter iskallt går in o vinner stort i medium (trots att jag inte gillar border collies i medium). Dels Lisa Frick som också hon försvarar sin titel från föregående år och sedan Zeljko Gora som efter att ha tävlat sin unga BC i fem månader slår till med en 7e-plats på VM, det är riktigt bra!

Guldfest

Våra supportrar betyder så himla mycket o förhöjer stämningen på ett VM o de är värda mycket uppskattning! Så jag o Nettan drog igång en idé om att ha en riktigt trevlig kväll tillsammans med vår klack innan alla åkte hem, dessutom bjöd vi in dela det kroatiska gänget o de kom gärna :o). Vi bokade upp en hel grekisk resurang o vi fick alla en oförglömlig kväll! Det började med att alla sjöng VM-låten när vi kom in o sedan var festen i full gång! Massor med mat, dricka o glada människor – kan det bli bättre!? Sångerna o talen avlöste varandra o alla var på toppenhumör. En bit efter midnatt droppade några av men vi var ett gäng tappra festdeltagare som höll ut längre än så. Klockan 4 var vi lite hungriga o på oklanderlig tyska fick vi fram; -”Frau Ober, wir haben hunger, wir mussen essen machen”. då gjorde de en stor laddning nattamat till oss :o) Personalen var till slut en del av festen o de bjöd på både champange, öl o mat in till morgonkvisten. Herregud, detta skulle aldrig någonsin hända i Sverige. Vilken kväll vi fick :o) Resturangen stängde egentligen kl 23 men inte förrän 05.00 bestämde vi oss för att det nog var dags att gå hem o sova en timma innan avresa. Det hade varit en helt galet rolig kväll! Tack alla inblandade för en helt suverän guldfest!!!! Det måste vi göra om :o)

Resan hem gick lugnt o fint o vi var tillbaka i Hässleholm vid 22.30. Så småningom kom mamma o Nettan hem till Nettan o vi övernattade där. Dagen efter tränade vi vallning två pass för till helgen är det dags för att starta Vp o Ik1 med Ogin o Ina. På kvällen var bjöds det in till ännu en guldfest på Hässleholms HU. De hade ju två guldhundar att fira! Otroligt trevligt o gulligt av dem, tårta o massor av blommor! TACK alla!!!
Sedan bar det av hem till Slättelynga där jag även möttes av blommor från mina bästa grannar.

Igår tränade jag vallning igen o resten av dagen tillbringade vi alla i hallen. Mattan är nu inlagd o det var dags att flytta in alla hinder o få ordning. Helt ofattbart, den är verkligen färdig!!! Ogin fick vara testhund o prova att köra i hellen igår kväll. Det var nästan overkligt, en hall att träna i!!! Underlaget känns kanon, finns inte tillstymmelse till halkrisk :o) När vi jobbat klart var det dags för nästa firande. Anita hade lagat middag o Anna hade köpt en bamseflaska med champange. Vi fick en riktigt trevlig kväll o gladde oss både åt hallen o guldet. Så borde det vara varje onsdag :o)

På måndag åker jag till Colombia o jag vet inte riktigt hur jag ska bli färdig innan resan… men det brukar ju lösa sig på något sätt… ;o) Det ska bli riktigt skoj att komma tillbaka. Men innan dess ska jag i alla fall tävla vallning o det är jag något nervös för. Vad är ett agility-VM i jämförelse med det i nervositet..? ;o)

TACK hela landslaget för en toppenresa! Tack Malin o Åsa för strålande insatser i laget o ett gott samarbete. Tack Veronica för din hjälp o engagemang. Tack Nettan för ovärderlig coaching o för Ina-pina. Tack nattpatrullen för sjukt roliga småtimmar. Tack alla supportrar för att ni kommer o lyfter stämningen. Tack alla som kom till festen. Tack mina föräldrar som kommer o hejjar på er jobbiga dotter. Tack våra fotografer som är med o förevigar allt som händer! O tack Sophie från Danmark som filmade o la upp allt på youtube, så kul!!