Ja om vi börjar med det som varit nice hittills. Allt faktiskt. Tills igår. Resan gick som tåget. Var inte trött en sekund :o) Hade investerat i Stieg Larssons millenumtriologi o vädret var för det mesta strålande så det kändes som att köra till vilken svensk stad som helst… Sussade sött på båten mellan Sverige-Tyskland o sedan knappade jag in ”Zagreb” på min kära vägvisare Astrid. Vi blev ovänner direkt för hon ville inte alls kännas vid någon stad med det namnet… :o/ Hm, kom snart fram till att hon var så trångsynt att hon inte ville kännas vid länder utanför EU… -Jaja, tänkte jag. Det skulle säkert lösa sig. O det gjorde det. 12 timmar efter att vi lämnat Rostock svängde vi in på deras klubb. Pigga o glada o redo för lite promenad o träning :o)
Nästa dag vaknade vi till strålande solsken o det blev en lååång promenad i skogen! Jag har tills igår utnyttjat tiden maximalt. Tränat balansbommen med Zaa varje morgon o även ibland på klubben på kvällarna. Jag har varit 100%-igt nöjd med hans utveckling. Han är helt fokuserad o älskar nu sin target o position, från alla konstiga håll. Ett litet bevis på att han verkligen gillar sin target nu är att när jag var på klubben o hade tränat lite svängar med honom började jag prata med lite folk. Sedan upptäckte jag plötsligt att han hade hittat sin target vid ett hinderstöd o stod glatt bakom min rygg o nosduttade! Hjärntvätt eller motivation…? Vet inte men det kvittar kanske… ;o) Hans svängträning går också galant, jag är så himla glad för den lilla hunden! Så fokuserad o med ett härligt driv!
Krokus i morgonsolen
Krokusar, murgröna o fjolårets boklöv – en vacker kombination…
Vild primula letar sig upp mellan de torra bladen
För övrigt har jag tränat Elvis o Ogin i pauserna på kursen o på klubbens kvällsträningar o på dagarna med Zeljko o hans hundar. Underbart att kunna träna på gräs igen!! I helgen o i tisdags har jag haft kurs. Många verkligen fina o roliga hundar att träna o jag var nöjd med min egen insats bortsett från lördagens sista övning. Ganska snart när vi satt igång ångrade jag mitt val. Det är sällan, mycket sällan jag gör det o det var en tråkig känsla. Men tisdagens planering, arbete o kombinationsval var betydligt mer tillfredställande. Hoppas jag inte kokar ihop sån´t där trist igen på ett bra tag…!
Igår var vi på ett äldreboende här i Zagreb o det var en udda o positiv upplevelse! Zeljko skulle vara med i en TV-show om att ha hundar som terapi. De ville ha en hund boende där permanent men just nu är det inte tillåtet. Bortsett från det var det ett fantastiskt boende. Varför har vi det inte så i Sverige??!! Allt ska va så strikt, renligt o korrekt. Var finns känslan o medmänskligheten kan man ofta fråga sig. Jag har jobbat på flera boenden i flera år, så jag vet… O än värre är det väl att alla stackars ensamma gamlingar prompt ska bo kvar hemma… Jag säger då det. Ibland förstår jag inte ett dyft hur politiker tänker! Här var det i alla fall pyssel o en välkomnande känsla direkt när man kom in. O det var fullt med aktiviterer för de boende o andra pensionärer som kunde komma dit på dagarna. Keramik, målning, systuga, kortspel, schack… you name it!
Nu, innan jag kommer till resans tragiska vändpunkt tänkte jag bjuda på lite härliga, våriga promenadbilder. Varsågod å njut…
Zaa o Tip leker sin vanliga pinnlek
Ungtuppar på promenad!
Hela gänget roar sig i skogens många vattendrag.
Zeljko tränar de två bruna… ;o)
Zaa i fokus. Inte lätt att ta bilder på honom för han är ju inte still en sekund…
Men med lite hjälp lyckades jag få några hyfsade foton på honom!
Tip o Pappi
Zeljko o hundarna roar sig medans jag letar snödroppar…
Hittade dem tyvärr bara när kameran inte var med… trots ihärdigt letande :o/
Det var det med nice experience från denna resan. Min tur o mina positiva upplevelser tog sig en tvär vändning igår. Först vaknade vi till ca
50 cm snö o snöstorm. Jag trodde knappt mina ögon! Har det inte räckt med den snö som vi haft i i Sverige sedan jul…? Inte nog med det. Jag upptäcker ganska snart att Zaa verkar hängig o vill inte äta. Ser också att han kissar blod i snön… Mamma Mia! Detta var tydliga tecken på en fästingsjukdom som heter
piroplasmosis som finns här i sydöstra Europa. Vi hade droppat dem o varit noga med att plocka fästingar o borsta dem men det visade sig att oturen ändå varit framme. Så vi for in till veterinären o fick bekräftat våra farhågor. Han fick genast medicin, antibiotika o vitamininjektion o de sa att han snart skulle piggna på sig. Men det värsta är att de ska vila flera veckor o att det kan komma tillbaka. Det är en lite äcklig parasit som replikerar sig o förstör de röda blodkropparna i en sådan takt att hunden inte hinner tillverka nya. De får akut blodbrist o feber. Man behandlar sjukdommen effektivt o inom några timmar blir de bättre. Men det finns alltså en liten risk att några parasiter gömmer sig o attackerar på nyt om immunförsvaret blir nedsatt. Jag blev totalt heldeprimerad o det kändes som att han var döende o aldrig skulle bli bra igen o att det garanterat skulle komma tillbaka. Men veterinären lugnade mig med att risken för återfall var liten. Hm… jag, det får vi innerligt hoppas… Jag grät hela vägen hem av att se min lilla hund så sjuk o av att tänka på att han åter skulle få gå i det där himla kopplet för att han inte fick springa o anstränga sig på flera veckor o för att det nu skulle bli ytterligare ett stopp i den träningen vi ÄNTLIGEN fått komma igång med…. Men såklart är det viktigaste att han blir frisk.
Men tro inte att eländet var slut här. Nej då. Igår kväll märkte jag att även Ogin o Elvis verkade hängiga o det visade sig att de hade feber. Inget att tveka på. Det var bara till att vid midnatt, i snöstormen, (tur att jag hade pappas fyrhjulsdrivna volvo!) ge sig in till veterinären. Han gjorde ett blodutstryk o vi fann parasiterna i de röda blodkropparna direkt. De hade nu ALLA TRE fått piroplasmosis! Alltså, vad är oddsen för det!!?? Det är väl i princip omöjliigt att ha sådan otur… Men inte helt då förstås eftersom alla mina kunde få det :o( :o( När sjukdommen var bekräftad fick också de behandling o i morse var de redan piggare, skönt! Men det hela innebär att det varken blir någon tävling här i Kroatien för oss eller i Malmö nästa vecka för Ogin o Elvis (då ska jag tävla Ina med så jag har åtminstonde en hund då). Det innebär också att de varken får promenera eller träna på flera veckor… Så alltså; när jag kommer hem har jag min gamle 14-åring att motionera o träna med. Otroligt men sant. Förhoppningsvis kan jag vara med i Skurup i april enligt veterinären. Vi får se.
Så nu kommer jag resten av tiden här att pulsa mina femminuterspromenader snöslask o titta på tävling i helgen… i snöstorm säger dom. Hm, men det finns de som har det värre. Och så länge de blir friska igen så känns lite vila o snö ganska ovidkommande.
Sköt om er där hemma!!
