Siktar man mot molnen så kommer man till trädtopparna sägs det…….
På VM 2001 i Portugal kom vi hela vägen till molnen! Att vinna VM-GULD är förstås fantastiskt och ingen kan ta det ifrån oss!

Uppladdningen för VM 2001 började faktiskt redan ett år tidigare, efter VM i Finland.
Det var första året vi deltog på ett VM och första gången vi fick granska våra tävlingsnerver på riktigt samt jämföra oss med resten av världen. Att representera Sverige på en tävling där de bästa agilityekipagen i världen är samlade var en stor och häftig känsla. Jag tog uppgiften på fullaste allvar. I laget bidrog vi med två nollor, vilket också var målet. Individuellt räckte det inte att köra på säkerhet insåg jag snart. Efter ett felfritt hopplopp låg jag på 29:e plats och var beredd att satsa hårdare i agilityloppet. Det gjorde vi men fick fel på balansbommen som var i slutet. Utan den 5:an hade vi klättrat till en 9:e-plats. Med dessa erfarenheter åkte jag tillbaka till Sverige, och började att planera…

För att vinna ett VM skulle det krävas att man satsade allt! Det hade jag lärt mig. Jag förstod också, att jag måste tro på mig själv och att kontaktfälten måste sitta som berget.
Irené Stjärnås, som var landslagscoach, anordnade så att vi fick mental träning och hjälp med hur vi skulle tänka positivt för att prestera så bra som möjligt.
Kontaktfälten tränades om. Jag bestämde mig för att det skulle gå att hitta en metod där hunden vill och förstår att den skall trampa på kontaktfältet! Målet var att det skulle bli världens bästa ställe och att all osäkerhet och ångest skulle bort.

Ett år senare var det då dags att åka till Portugal och representera Sverige i landslaget för andra året.

Jag hade skrivit ner en massa viktiga, bra och positiva saker som jag skulle tänka på och komma ihåg när det var dags. Mina egna förberedelser tillsammans med ett enormt stöd från våra svenska supportrar gjorde mig väldigt laddad.Vi gick in och körde precis som vi brukade och satsade allt! Efter ett felfritt hopplopp hamnade vi på 6:e plats. Nu hade jag inget att förlora, det var bara att satsa en gång till.

Mellan det individuella hopp- och agilityloppet var det en lång väntan och jag jobbade på att hela tiden ha de rätta tankarna. Lotus gav mig som alltid positiv energi och när det svenska small-laget tog BRONS och vi dansade segerdans på planen fick jag ännu mer positiv kraft. Så när jag stod där på startlinjen inför finalloppet kände jag mig som Muhammed Ali 🙂 Vi skulle in och kriga! Loppet gick som på ett snöre och när jag skickade upp Lotus på balansbommen, som var näst sista hinder, kom examensprovet för min träning. Han susade upp på den, sprang hela vägen ner och vidare över sista hindret! Att lyckas prestera det som vi hade kämpat för, gav en enorm tillfredställelse och nu var det bara att vänta och se hur långt det skulle räcka. När det stod klart att jag hade vunnit och alla kom springande kändes det hela så overkligt, men fantastiskt!
 
Jag och Lotus var bäst i världen!