Gammalt & nytt

Detta inlägg skrevs faktiskt för ganska längesedan, närmare bestämt för nästan två månader sedan när jag fortfarande var i Colombia… Men så hann jag inte skriva färdigt… o så gick tiden. Men nu kommer det äntligen…

oktober
Jaha, då var man i Colombia! men först tänkte jag bjuda på två filmer, kanske inte helt up to date, men bättre sent än aldrig :o)

Den första är från i somras då jag, Elin, Johan o Joakim hade vår årliga hundträningsvecka o där oxå min kära mor halkade in på ett bananskal. När vi först la ut den på youtube blev ljudet avstängt o då var den kanske inte så himla skoj att se… men nu har Joakim fixat till det o när jag tittar på den lääängtar jag tillbaka. Speciellt i slutet av filmen, där får man sig ett gott skratt. O jag kan säga att vi satt o pysslade med vår lilla film långt in på småtimmarna o ju mer klockan blev, desto roligare hade vi. Till slut blev den färdig o här har ni resultatet!

Unghundscupen 2010
För några veckor sedan skrev jag att Johan vann unghundscupen med Jimi. Här kommer en film därifrån som fotografen o filmaren samt hundägaren Jocke har gjort, enjoy!

Colombia
Det är ofta väldigt spännande när jag är ute o reser, på ett eller annat sätt… o denna resa började ju väldigt spännande kan man säga. Nettan åkte hem sent på söndagen o efter det försökte jag komma iordning så gott jag kunde inför resan. Jag kollade så att passet var med ett antal gånger, det är ju liksom det som på något sätt är huvuddelen i packningen, det mesta annat kan man ju fixa. Själva packningen började jag inte med förrän på morgonkvisten o jag skulle åka 07.30 ner till Nettan så det blev oundvikligen lite bråttom. Jag slängde ner alla tänkbara kläder o tänkte att jag får packa om hos Nettan. Väl i Tyringe var det dags att besöka frissan o sedan göra en massa ärenden inför resan. Klockan blev nog närmare 10 på kvällen innan jag började packa på riktigt… Men till slut kände jag mig riktigt redo, allt var iordning o det var bara till att stiga upp morgonen därpå o borsta tänderna i princip. 04.30 ringde klockan o vi blev färdiga tom 10 min innan vi skulle åka. Vi sätter oss i bilen o känner oss nöjda med vår goda planering. Nettan säger; -”Du har väl med dig passet nu?” Jo, det visste jag ju att jag hade, jag hade kollat det ca 1 minut tidigare, men jag kollade ändå en sista gång för säkerhets skull. Jodå, det var ju klart att jag hade med mig det! -”Ja, o det är giltligt o så med?” frågade hon lite på skoj. Självklart, tänkte jag, det var inte längesedan jag gjorde nytt pass… Trots allt öpnnar jag det o tittar på datumet… 2008… detta måste ju vara fel… 2008, 2008… jag läser det flera gånger o försöker hitta var jag läser fel… men det står 2008. Det gör verkligen det. Sista giltlighetsdag 2008… Då börjar jag inse vidden av det hela. Jag är på väg till Colombia, 1,5 timmar hemifrån o jag har inget pass…! Klockan är 05.00 på morgonen o nu är goda råd dyra må jag säga! Jag o Nettan ringer pappa o samtidigt Anita. Hinner jag hem? Kan jag göra ett provisoriskt pass? I så fall var, på Kastrup? I malmö? Frågorna var många o plötsligt så var man minst sagt klarvaken! Jag ringer polisen samtidigt som Nettan försöker dirigera min stackars granne som jag får jaga upp i ottan för att leta efter mitt nya pass. Efter mycket research från polisen inser vi att ett nytt pass kan vi glömma. På Kastrup får jag inte göra det för jag är svensk o inga stationer i södra Sverige öppnade förrän 8… Skulle jag hinna hem, hittade Anita passet? Jodå, efter en stunds letande hittade hon det o kommer på den smarta idén om att hon ska komma o möta mig. Jag kör hem Nettan igen som måste till barnen innan Nicklas åker. Sedan kastar jag mig hemåt, men sedan kommer jag på på vägen att det är bättre vi möts i Helsingborg, annars skulle jag nog inte hinna. Vi har kontakt på vägen o tajmar perfekt in Helsingborg östra. jag får passet o kör vidare söderut. Men nu kom nästa problem, min bil. Den ville jag ju inte ha på flyplatsen i tre veckor. Så efter många telefonsamtal o mycket grubblande bestämmer jag mig för att försöka hinna till Svågertorp, ställa min bil där o ta tåget till Kastrup sista biten. Nettan kunde hämta min bil om jag lämnade in nycklarna. Sagt o gjort, jag parkerar silverpilen o kastar mig in på stationen, lämnar in nycklarna till någon vänlig själ i kafeterian o hinner precis med tåget jag planerade!

Resten av resan gick ganska smärtfritt även om den förstås var ganska lång. Colombiatid kom jag fram sent på kvällen så det var bara till att äta lite o sedan krypa till sängs. Ganska skönt o bra för att komma in i tidsskillnaden, sju timmar efter.

Det har varit ett kärt återseende på alla vis sedan jag kom hit! Jag gillar Colombia starkt o än så länge har jag inga dåliga upplevelser. Alla människor är så gästvänliga o ja, det är ett toppenland. Ett hett tips om du funderar på nästa semestermål!

Adriana o Juanito på toppen av berget Monserrate, mitt i Bogota



Utsiktiken på vägen från Bogota till Medellin

 

Ett lunchstop i en mysig, helt hysteriskt varm liten by. En liten vilopaus efter maten i väntan på kaffet…

Vägen genom bergen

Dagens fisk månne?

Magdalenafloden, Colombias huvudflod

Första utflykten blev till Bogotas högsta berg, Monserrate, med underbar utsikt över hela staden. Tidigt på onsdagen började vi en lååång bilresa genom de höga bergen från Bogota till Medellin. Det tog över 12 timmar innan vi kom fram till Juan Davids hus där vi skulle bo, men jag njöt av varje sekund av resan. Shit vad vackert det var hela vägen o oj vad annorlunda allt är här…! Bara som hur folk bor, att det springer leguaner på vägarna o att var o varannan människa åker snålskjuts med cykeln efter stora lastbilar… Halvvägs stannade vi i en liten by vid Magdalenafloden för att äta lunch. Det var ca 40 grader i skuggan o man höll på att försmäkta… men fisken var toppengod o hela stället var hur mysigt som helst! Efter lunch bar det vidare genom bergen till Medellin. Vägarna var väl inte precis som hemma kanske o inte heller bilarna eller bilförarna… lite lisebergskänsla liksom. Lagom spännande o väldigt mycket upp o ner :o).

Lite hjälp uppför bergsvägarna…

Hundar som medpassagerare på mopeden, i Colombia gör man lite som man vill… ;o)

Apor utanför sovrumsfönstret

Juan David o Adriana som vi bodde hos hade sitt hus nästan på toppen av ett berg. Ja hela Medellin är liksom berg, finns knappt en rak meter i hela staden… Man hade härlig utsikt o kände det som att man bodde i en djungel. Här matade man inte bara fåglar utan oxå aporna i trädgården. De hade diverse fruktträd, varje dag fick vi nyskördade avokado o nypressad apelsinjuice. Dessutom fick man hemmagjord ost på morgonen, av mjölk från deras egen ko! Nåja, första dagen började vi med att kolla banan där kursen skulle vara o så hade vi en kort träning. Under den lilla morgonträningen lyckades jag få 39 myggbett. Det lustiga var att jag inte kände dem o helst plötsligt hade jag ett gäng med stora röda fläckar på benen med blod i mitten… ok, inte så snyggt kanske men värre skulle det bli… Vi åkte iväg på lite turer i stan o ju längre som dagen gick desto mer kliade det o fläckarna svullnade o blev större… Först åkte vi till en utsiktsplats som var gjord som en typisk by runt Medellin sedan bar det vidare till deras kärlek ”Metro Cable”. Till skillnad från när jag har varit i Brasilien så verkar det faktiskt som att man försöker göra något åt de fattigas situation här. De hade byggt en metro kabel som lätt transporterade människorna upp o ner för berget. Den har öppnat otroliga möjligheter för folk som bor där o alla var verkligen passionerat förtjusta i denna Metro Cable!

På väg upp i Metro cable uppför berget i Medellin



Ett avokadoträd mitt i stan i Medellin… nästan precis som i Falkenberg… ,o)



Ett gäng söta gamlingar som gärna tog sig ett snack… ;o)

En söt liten guide som berättade historien om Metro cable o hur det förändrade livet för de fattiga som levde i berget

Åsnor o bilar samsas på vägarna

Ett stopp i ett litet skjul längs med vägen. Här åt vi en massa goa hemagjorda grejer lagade över öppen eld!

Efter dagens sightseeing bar det av till ett uteställe för att dansa! Jag älskar att dansa o jag hade gjort min salsaläxa på tok för dåligt sedan sist, så det var absolut dags för lite uppdatering :o). Det var ett riktigt galet roligt ställe o det var förstås superkul att dansa salsa igen men ju längre kvällen gick desto värre blev mina ben… de svullnade upp, o myggbetten ökade en sisådär 1000% i storlek… o jag behöver nog inte påpeka att det kliade något hysteriskt… Till slut stod jag inte ut längre o vi åkte hem. Jag fick någon allergitablett men den verkade föga på mina kära myggbett.


Jag sitter o fruktar den kommande injektionen…


Dagen efter var det dags för kurs o mina ben hade om möjligt svullnat ännu mer under natten… Jag kunde knappt stå på dem utan att det kändes som att de skulle sprängas. Som tur var fanns det en läkare med bland kursdeltagarna. Hon tittade på mina ben o de försökte att koka ihop nogon sinkpastablandning som skulle lindra klådan o svullnaden. Det hjälpte lite för stunden men det blev snart värre… Kursen gick under omständigheterna bra o det var roligt att se gamla o nya kursare igen! Men jag fick sitta på en pall med benen högt hela dagen o jag var måttligt irriterad på de 39 myggorna som hade kalasat på mina ben… På kvällen var planen att gå ut o dansa igen men min personliga läkare upplyste mig om att det minsann inte var tal om någon dans utan istället skulle vi åka in till sjukhuset där jag skulle få en injektion antihistamin o en massa olika salvor… Kul, jättekul. Jag HATAR sprutor. Så vi tog oss ner för den gropiga, långa lilla vägen ner för bergsluttningen o vidare till sjukhuset. Jag bet ihop o fick min injektion. Det var inte skönt alls men jag överlevde ;o). Sedan hämtade vi ut salvor o andra medikamenter som jag skulle behandla benen med o så lite allergitabletter på det. Dagen efter började svullnaden att gå ner något men myggbetten såg hemska ut med variga stora blåsor o nästan som elefanthud. Hm, jag kan tycka att mina ben överreagerade lite på några små myggbett… Nåja, nog om mina 39 myggbett. Benen blev sakta men säkert bättre även om jag nu såg ut som jag hade någon smittsam sjukdom o det kliade helt hysteriskt.

Kursen fortsatte o det var tre intensiva men mycket roliga dagar! Något lite intressant men skrämmande var att de frågade om vad jag tyckte om att träna med elektriskt halsband. Jag blev först väldigt förvånad för jag trodde knappt att någon tränade med det nu för tiden. Speciellt inte agilitymänniskor… Jag berättade förstås klart o tydligt vad jag ansåg om träning med elhalsband o även om det bara verkade vara några få som använde det så hoppas jag verkligen att jag gav dem en tankeställare…

Efter de tre dagarna högt uppe i berget så var det dags att åka den långa men fascinerande bilresan tillbaka till Bogota. Vi stannade i små byar på vägen o man slutade liksom aldrig att förvånas över hur annorlunda allt är i detta underbara land…

När vi var tillbaka i Bogota var det dags att åka till Tunal Park där jag förra året höll en gratiskurs för de som inte hade det så gott ställt. Och eftersom det var så otroligt uppskattat så gjorde vi om konceptet i år igen. Det blev en härlig dag med rolig träning o de var minst lika tacksamma i år :o). Sedan fick de också vara med gratis på nästföljande kurs som jag hade i Bogota. Kul att de hjälper varandra!

Gänget på Tunal park

Ja hade även lite träning av en ”omöjlig” jack russel som bara bråkade o var olydig sa ägarna… men det var en jättetrevlig hund som bara behövde lite vägledning. Efter ett par dagar ringde de o var så glada för träningen hade gett resultat. Ibland är det bara så roligt o ganska lätt att arbeta!! :o)

Efter de tre dagarnas kurs i Bogota, som var minst lika roliga som de andra dagarna, skulle vi åka till Chile. Chile var annorlunda än Colombia o Brasilien som jag har varit i tidigare. Liksom lite mer likt Sverige, rent o i ordning…  Vi var inne i Santiago dagen före kursen o det var en jättefin stad. Folket var otroligt gästvänliga även här o vi hade både roliga kursdagar o kvällar. Det snöade i bergen en dag o det var lite häftigt att stå i den stekheta solen o hålla kurs medan man blickade upp över de snötäckta bergen!

Fastnade i tullen i Chile… man får inte ta in livsmedel i Chile o i min väska råkade det ligga ett hundben o en burk kanel i väskan… jag hade missat att plocka ut det innan jag packade…

I väntan på att få komma in till polisen för att fylla i papper o försöka komma undan anklagelserna om smuggling roade jag mig med att prata med tullhunden o hans husse om lite hundträning…

Gänget i Chile på en fantastisk skaldjursresturang

En skaldjursmarknad med mycket udda skaldjur…

De är alldeles galna i Sydamerika o ibland känner man sig som en popstjärna istället för en vanlig agilityförare… autografer, T-shirtar o foton är en STOR del av kursen…! Det hade kommit folk från både Uruguay, Argentina o Brasilien bara för att gå kursen för mig… Man fattar det liksom inte. Självklart är det jätteroligt att så många ville komma men ibland känns det lite overkligt…

Jag o Marco, kursdeltagare o värd för min vistelse i Chile, med T-shirten som de hade tryckt upp för min kurs.

Kurs i stekhett solsken med utsikt mot de snötäckta Anderna…

Vi hade tre otroligt intensiva dagar för det var 24 hundar per dag som skulle gås igenom. Men folk var väldigt engagerade o dagarna sprang iväg. Mest nöjd var jag nästan med en liten westi som inte hade någon fart från början. Den blev ett galet litet monster som till slut sprang ifrån sin husse på banan! Vid sådana tillfällen älskar jag mitt jobb!

Efter en underbar vistelse i Sydamerika var det dags att sätta sig på planet hem till Sverige igen. O resan gick faktiskt utan problem… ;o)

När jag kom till flygplatsen i Kastrup var det dags att svira om till festkostymen på toaletten o möta upp Nettan, mamma o några vänner till för att bege oss till Ladies night i Malmö ;o) Vi hade en superrolig kväll med en fantastikt show. Vilken start på hemkomsten!

Ombyte på flygplatstoan



Ladies night show!



När jag väl anlände hemma i Slättelynga var det dags att planera för invigningen i Lotushallen. Jag, Nettan o min kära grannfamilj jobbade dag o natt för att få allt i ordning. O vilken superduperlyckad invigning det blev!!! Vilken dag! :o) Allt var på topp o Lotus klippte bandet till en saxofon-solist på 10 år. Kan det bli en bättre start på dagen? Tack alla som var med o förgyllde dagen!!!!

Här kommer lite bilder från den lyckade invigningen. Foto: Ingemar Johansson, http://www.ingosfoto.se/

Skylten är på plats o folket börjar komma…

Mamma Damm sköter caféterian med bravur!

Publiken sitter bänkad inför dagens fullspäckade program

Lotus inviger sin hall!

Oliver 10 år, nybörjar-saxofonist, uppträder inför all publik!

Snyggaste tårtan bjöds det på efter invigningstal o skumpa-skål

freestyleuppvisning med Göteborgs HU. Här har vi Linn o Ella