Jenny Damm

Jenny Damm

Crufts o massa annat :o)

I början på mars åkte jag till Turkiet. Det var en otroligt rolig o häftig upplevelse. Turkiet hade ännu inte satt igång sin agilityträning innan jag kom dit så min kurs var liksom början på Turkiets agilitykarriär o en start för dem i n i agilityvärlden! Det var en mycket speciell känsla att få vara med om en sådan grej! Uppgiften var kanske något stor för en helg… Det var bara en kvinna, Sharon, som hade tränat agility förut. Hon hade flyttat från USA till Turkiet för fem år sedan o trott att hon aldrig skulle hålla på med agility igen. Av en slump fick hon nys om min kurs, blev jätteglad o anmälde sig! Som sagt, alla andra var helt gröna vad det gällde agility o i största allmänhet vad det gällde hundträning… Jag insåg ganska snart att mitt uppdrag krävde en rejäl energi o arbetsinsats, något utöver det vanliga för att vara mer precis…! För det första var rasutbudet kanske också något utöver det vanliga, vad sägs om rysk terrier..? Har ni sett en rysk terrier någon gång? Ja, den har alltså inte mycket till terrierdrag i sig, mer som någon blandning av mastiff, blodhund o jag vet inte vad. Sedan var det allt från bullterriers till hårt avlade utställningsschäfrar o tjocka retrivers… o en o annan hund med bra potential med fakktiskt. Utöver det var det då träningsutrustningen… Tre kursister kom med stackelhalsband första dagen… och den vanligaste metoden för många hundtränarer i Turkiet är skrämmande nog elhalsband… o det kan ju tilläggas att de flesta hundtränare inte ens har hund! Fråga mig inte hur den ekvationen går ihop. De berättade om en tränare som hade använt elhalsband där hunden dog, av smällarna på huvudet i golvet varje gång den fick en stöt… Det var verkligen en helt fruktansvärd historia o jag fick helt ont i hjärtat av att höra den… Ni kanske förstår vart jag fick börja… Men det positiva i det hela var att alla hade en enorm entusiasm o vilja att lära sig o utvecklas. Alla som var på kursen älskade verkligen sina hundar o det var bara brist på kunskap som gjorde att de hittills hade använt stackel.

Det var bara till att börja från scratch. Med relationen, belöningar, lek o klickerträning. Sedan blev det ganska mycket vardagslydnad o så förstås agility. Framförbyten, bakombyten o kontaktfält t.ex. var alla helt okända begrepp för dem så jag gjorde mitt bästa för att på ett enkelt sätt få dem att ta in så mycket information som möjligt på en helg. Lyckligtvis hade vi Sharon o hennes hund som var ganska duktiga o som jag kunde ha som demohund för att skapa en bild av vad jag försökte förklara o varför det var viktigt att träna vissa saker. Jag lade upp det som små workshops över hela stället o så fick de jobba två o två på de olika stationerna. Det var stationer med lek/inkallning, sväng runt hinderstöd, framåtsändadnde, tunnlar, slalom, gungan, nostarget, starter o små kombinationer med hinder. Det tränades frenetiskt o jag fick med jämna mellanrum påminna dem om att de var tvugna att ta en paus med hunden då o då…. Ett hundfoderföretag var med som sponsorer o de var minst lika engagerade som de andra kursdeltagarna över Turkiets introduktion till agilityvärlden!

På söndagskvällen planerade jag en liten tävling för att de skulle få träna på banvandring, domartecken o för att förklara lite kort om vad som behövs i organisationsmässigt på en tävling osv. Det var mer komplicerat än vad jag kunde tänka mig för dem att bara gå en banvanding… sådant som vi tar lite som självklart liksom. Och det var bara ett ekipage som kunde delta, Sharon o hennes X. Men jag tyckte att det kändes lite trist att bara ha en deltagare på avslutningstävlingen, så jag fick en idé. Alla fick gå banvandringen o alla fick starta i tävlingen, med en o samma jäkligt snabba hund. Det blev rättvist med, för det var samma hund till alla. Den stackars hunden fick springa ca 25 lopp o flåsade lite i slutet av startfältet men den hade kul!! :o) Dock tror jag att Sharons BC vann över den blonda lilla terriern i svarta trikåer. Men nu har den ju börjat löpträna igen så nästa gång kanske den ändå är snabbast…! ;o)

Sammanfattningsvis så var det en helt fantastisk o oförglömlig resa på alla sätt. Människorna, kulturen o kursen i sig o så då att detta var början på Turkiets agilitykarriär. De har verkligen kommit igång med sin träning o jag hoppas att de snart kan ha sin första tävling.

Frukost vid havet

Resturangpersonalen preparerar kvällens bläckfisk med en för mig okänd teknink…!

Ett besök på Ersels segelbåt, nostalgi, jag saknar seglingen!!
Ephesus – en fantastisk stad från antiken

Världens största pussel! Snacka om tålamod!!

Svalkande färsk juice :o)

På kvällarna roade vi oss, bland annat med kort-trix o att spå om framtiden… :o)
Vi tränade driv, motivation o förarfokus!

Eftersom vi bara hade en hund som kunde agility så fick jag ställa upp…

…många raser var representerade…



Svängträning

Inklickning av en bullterrier

Motivationsträning

Träning av en rymningsbenägen schäfer

Nosdutt

Demonstration av bakombyte med den enda agilityhunden i Turkiet



Efter kursavslut blev jag avtackad med tal o presenter :o)

Polen

Försöker balansera upp ”nutid” o ”framtid” hos en kursdeltagare i Polen :o)

Hunden i vänstra hörnet var helt galen men vilken potential den hade! :o)

Svängträning, hunden ska svänga först o sedan landa.

Instruktioner inför en start, Raider är på G ;o)

”Agility is like dancing…” ;o)
Italien
Helgen efter Polen var det dags att åka till Italien :o). Lite oplanerat blev det att Ogin fick följa med. Det var så himla skoj att få ta med en hund. Dels som sällskap men det underlättar oxå när man ska förklara saker på kursen. Ogin är en perfekt kurshund, han är alltid redo att visa det han kan med ett leende på läpparna o däremellan minglar han omkring o charmar både hundar o förare ;o). På mornarna var vi ute o sprang o redan vid 6-tiden höll vi på att svettas ihjäl. framåt lunch steg temperaturen till över 35 grader..! Som tur var fanns det en sjö på platsen där hundarna kunde bada. Sammanfattningsvis hade vi en fantastisk resa med jätteroliga hundar, god mat, skönt väder o underbara människor.  En återresa ska planeras så snart som möjligt!
Crufts
Vi hade verkligen längtat efter resan till Crufts! Det hade varit mycket meck med resan för det är så komplicerat att resa till Storbritannien, speciellt flyg. Jag har kört streckan till Birmingham många gånger innan o det tar ca 24 tim vilket vi inte var så sugna på så jag pusslade ihop en annan färdväg. Jag åkte till Nettan o lämnade mina andra hundar hos hennes kära sambo o kompisen Jecca. Jecca tog sina bruna favoriter o Nicklas de andra ;o) Tack båda två för hjälpen! Det var lite pusslande även med detta eftersom Zaa skulle ha sin rehabilitering med massage o grejer… Sedan skulle vi ta tåget från Hässleholm till Kastrup där vi skulle flyga till Bryssel. I Bryssel skulle vi hyra en bil o ta oss via Calais-Dover o vidare genom England till Birmingham. Jag reser ju ganska mycket o alla tåg o flyg brukar gå utan större problem, trots snöstorm o annat. Men nu när Nettan var med började det med att tåget var försenat o när vi kom till Kastrup upptäckte vi att vårt flyg var inställt… o vi hade blivit ombokade på ett tidigare flyg (som vi redan missat) utan att de hade informerat oss..! Nåja, det hela löste sig till slut med att vi fick vänta 5,5 tim på flygplasten o därmed ringa runt till hyrbilsfirma, boka om färjan o meddela hotellet att vi skulle komma mitt i natten… men iväg kom vi o Ina klarade flyget galant. Piece of cake tyckte hon :o). Sedan hämtade vi ut vår lilla bil… det var så svårt att se på bilderna hur stora de var o buren skulle ju få plats, men jag hade nog överdrivit lite i storlek… jaja, vi behövde inte trängas ;o). På vägen fastnade vi i bilköer på grund av vägarbeten, så vi var inte framme förrän 2 på natten. Då var sängen skön! Dagen därpå gav vi oss iväg till Crufts. Även om jag har varit där tidigare är det alltid lika roligt! Vi såg på freestyle, agility, flyball, terrier-race, militär-show, golden-show… ja allt möjligt! Å så blev det lite shopping med :o). Vi skulle inte tävla förrän på lördagen, så vi minglade runt o njöt i två dagar först.

Tävlingsdagen
På lördagen var det dags för den internationella klassen, äntligen! Jag o Ina värmde upp utanför mässan på lite gräs med några träd o en liten mur. Perfekt för handling o kontaktfält! Jag kände mig laddad o lagom nervös. På banvandringen hade jag funderingar om passagen innan säcken… skulle jag göra en jakko eller en vanlig innersväng… Nej, tänkte jag, hon svänger så bra jag krånlar inte till det utan gör en vanlig sväng. Tyvärr startade jag redan som nr 3 o hann inte se att alla, t.o.m. de långsammaste hundarna nästan landade i långhoppet o drog mot det i förflyttningen till säcken. Hade jag sett det hade jag omvärderat mitt beslut, men nu höll jag ju mig till min plan. Loppet började o slutade mycket bra men där i mitten, före säcken blev det tyvärr en disk… :o( Jag hann inte blinka förrän hon var över långhoppet! Man var tvungen att springa runt ett hinder på vägen o när jag jorde det missuppfattade hon situationen. O jag hade helt enkelt felvärderat det hela. Synd, annars gick hon som en klocka. I lopp två fick vi till ett nollat lopp men där tog jag lite fel beslut igen. På banvandringen glömde jag att checka ett av tre alternativ som jag funderade på efter balansen. Så det blev att jag valde två bakombyten o det bromsade tyvärr upp o svängde henne lite för mycket. Trots det kom vi tvåa, bara 2/10 sek efter Daisy Peel från USA. O jag var extra nöjd med den tiden med tanke på att Daisy har RC o ett bra lopp. I sista loppet var det en bana som jag äntligen verkligen gillade. De två första var ok, men den sista banan älskade jag! Massor med svängar o andra klurigheter. Jag var laddad till tårna o det var Ina med :o) Vi startar o får till alla vägar riktigt bra, jag pressade henne o allt gick som på räls, ända till gungan. Hon kom från en raksträcka med 100 km/h upp på gungan o försent insåg jag att hon kanske hade behövt ett litet hjälpkommando med tanke på att de har sandade balanshinder o de är mycket halare än de vi har med gummi eller matta. Hon försökte stanna men gled precis av några centimeter innan den slog i marken. Riktigt synd men trots det var det ändå det loppet jag var mest nöjd med o Ina hade snabbast tid, denna gången bättre än Daisy som då hade RC. Trots att det resultatmässigt bara blev en 2a-plats var jag nöjd med många saker. Ina kändes stabil o med på allt, det vara bara mina planeringsmissar som gjorde att det blev stolpe ut. Min egen inställning var oxå till belåtenhet, jag satsade allt o hade riktigt skoj. Extra kul att se hur den lilla hunden kan matcha tiderna i ett lopp som jag är nöjd med. Innan har det inte kännts som att vi har fått till något superlopp internationellt så jag har inte riktigt kunnat jämföra hennes tider fullt ut.

På söndagen var det mycket agility att se på o på kvällen började finalerna. Vi har alltid åkt hem innan för man behöver speciella biljetter för det men i år fick vi tag på två stycken o var förväntansfulla inför kvällen. Men så snopet… Kön var alldeles för lång in till arenan o vi hann aldrig in innan det började, så det blev till att titta på agilityfinalen på storbilds-TV… En som imponerade var Dawn Weavers running contacts med sina hundar som var av flera olika raser o storlekar. Något som inte imponerade var engelskmännens slalomingångar… De flesta krånglade till det o få vågade lita på sina hundar o skicka in dem, märkligt på så hög nivå.

Hm… man kan se allt på Crufts…!



En utställningsborder… hm, vilka egenskaper försöker de bevara från ursprunget…??



Prinsessan vilar i hotellsängen med sitt nya halsband
Nettan väntar på ett handgjort, egendesignat läderkoppel till Wilma…


Ina-pina o jag med vårt pris :o)

Zaa
Hans rehab går väl nåot framåt men inte så mycket som jag kanske kunde önska. Det är jobbigt, riktigt jobbigt… Men nu får han i alla fall vara med på något längre promenader o det har bara blivit bättre av det :o) I mitten på maj ska jag tillbaka till veterinären. Vi hoppas nu på att problemet är muskler och/eller liament, inte leden… Vi får se…
Diverse tävlingar
När vi kom hem från Crufts var det Malmö int. I år hade de rivit mässhallarna o satt upp provisoriska mässtält. Men banan hade mycket bra underlag, packad sand. Roger Pettersson dömde o det var roliga banor han bjöd på. Ina gcik kanon o vann båda klasserna. Elvis kom tvåa i agilityklassen o stackars Ogin fick inga resultat för jag sjabblade till det lite för honom. Och så har det varit lite hela tiden de sista tävlingarna tyvärr, vi är inte riktigt i fas liksom… men det som är roligt är att A-hindret verkar fungera superbra! Jag har tränat om det till springande under vintern o peppar, peppar… han har satt det på alla tävlingar hittills :o)
Sedan dess har vi oxå varit i Nybro o nu i Skurup. Ina känns väldigt bra. Det fattas lite till den säkerhet som vi hade i höstas men vi jobbar oss uppåt :o) Elvis går riktigt fint och kan fortfarande mäta sig med ungdomarna. Ibland hittar han på lite nya hyss… nu när han snart ska fylla 10… ;o)
Skurup